justinbieberstooryss.blogg.se

---

Tyras blick går från nyfiken till nästan skrämd.

"Berätta" säger hon mjukt.

"Justin är ingen bra kille" får jag bara fram.

"Va?" undrar hon.

"Jag sa att Justin är ingen bra kille" upprepar jag.

"Jag hänger inte med nu. Vad menar du?" frågar hon som om jag vore mentalt sjuk.

"Jag tror att han gör kriminella saker" mumlar jag. Tyra skrockar.

"Lura mig inte" fnissar hon.

"Jag luras inte!" jag ger henne ett allvarligt ansikte som smittar av sig på hennes.

"Skojjar du inte?" svarar hon chockad. Jag ruskar på huvudet.

"Jag hörde honom snacka med ett par killar och det lät som om de gjorde någon sorts ''handel''" säger jag oroligt.

"Droger?"

"Kanske, men det lät mer som metall.....typ...vapen" hon ser förvånat på mig.

"Du skämtar" viskar hon för sig själv. "Men Ryan då?"

"Han är nog också med i det" säger jag.

"vad ska jag göra. sluta träffa honom" hennes röst darrar.

"Har du märkt något? Du vet, misstänksamt?" Hon skakar på huvudet.

"Men vänta" hon hejdar sig. Sedan tittar hon ner i sitt knä tveksamt. "När jag kom så fipplade han med nått och blev jätte irriterad när jag sa att dörren var öppen" avslöjar hon. "Och så har han fått meddelanden hela tiden på mobilen"

"Skumt" håller jag med henne. Riktigt skumt.

"Jag måste gå" ursäktar hon sig. "Mat" sen stänger hon av samtalet och går offline. Jag suckar. Kan det vara sämre? Tror knappast det. Jag putar med läpparna och slår igen datan.

Jag märker hur jag inte ätit något av pankakorna och har tappat aptiten så jag går till köket och slänger det.

Vad ska jag göra nu? Jag kommer inte på något. Jag vill bara prata med Tyra. Jag känner mig olycklig och ensam. Jag bestämmer mig för att ta en tupplur och kryper ner under täcket.

Nästan automatiskt börjar jag tänka på ingen mindre än Justin Drew Bieber. Tänk om de verkligen sålde droger eller vapen. De kanske sålde både och. Dom kanske inte ens sålde det utan var eller rättare sagt  ä r  krimminella ''kompisar''. Alla dessa tankar...

Jag vrider och vänder mig i sängen och känner mig plötsligt inte ett dugg trött. Jag suckar och ger upp men innan jag vet ordet av har jag somnat ändå.

När jag vaknar igen har mamma precis klivit in i huset. Det betyder att klockan är runt 5 på eftermiddan. Jag far upp ur sängen och joggar nerför trapporna för att möta mamma.

"Hejsan!" hälsar jag glatt och försöker inte låta uttråkad.

"Vad är det med dig gumman?" undrar mamma med ett bekymrat ansiktsuttryck.

"Vad pratar du om?" frågar jag tillbaka.

"Kolla på dig själv! Du ser hemsk ut" jag ska precis säga ett sarkastiskt tack men istället springer jag mot toaletten. Mina ögon är röda och jag har stora blå påsar som hänger under mina ögon.

"Hur har det här hänt" mumlar jag och gör en bulle på mitt huvud.

"Jag vet inte" säger jag när jag möter mamma på väg mot köket igen.

"Är du säker?"

"Ja, jag gick och la mig för att jag behövde vila" svarar jag och hon rynkar ögonbrynen.

"Märkligt" säger hon bara och jag nickar. Mycket underligt. "I alla fall har du lust att äta något?"
"Det är det sista jag vill göra" suckar jag och mamma gör detsamma.

"Det ska jag" säger hon.

"Vill du ha sällskap?" undrar jag för att vara artig.

"Det behövs inte gumman, kila iväg du" ler mamma åt mig.

"Ok" Jag går till datan ännu en gång och tänker på Justin igen. Varför måste jag tänka på honom hela fkn tiden. Varför kan jag inte tänka på skolan som vanliga tonåringar gör. Menlingslöst, jag är meninglös, allt är meningslöst.

Är det sant...saknar jag verkligen honom? Jag vill ärligt talat inte veta svaret. Istället loggar jag in på skype och hittar massor av meddelanden från Tyra.

 

Jag läser meddelanderna gång på gång tills jag till slut fiskar upp min mobil. Jag knappar in telefonummret och det börjar ringa.

"Noelle!" tjuter hon glatt.

"Tyra!" härmar jag henne ironiskt. "vad sa du?"

"Att jag ska ringa senare" svarar hon och låter allarligare. "Vad ska jag säga?"

"Inte vet jag!" säger jag och försöker tänka.

"Jag är med....är du?" undrar hon. Det kan bli farligt, det kan bli kul, det kan bli obekvämt, det kan bli normalt.

Alla dessa oroade tankar susar runt i mitt huvud och tiden står stilla i min värld. Som om jag ska välja mellan ett livsviktigt val.

"Jag är med"

Och där gjorde jag ett av de sämta valen någonsin.